Avslut, eller en början, eller en fortsättning?
Kära vänner och ovänner,
idag är det min sista dag som gruvarbetare. Imorgon har vi nämligen avslutning med klassen och då ska min hemtenta om ledarskap i förändringsarbete lämnas in! Okej jag inser att rubriken är lite väl optimistisk... Om man tänker efter är frihet ju självklart en illusion. Men man har rätt att drömma sig bort lite ibland och tro att man ska gå i frihet osv. Det är skönt att vara ung och dum ibland medans man kan och inte är nedtyngd av massa historia som gjort en bitter så att man inte längre har förmågan att vara naiv - vilket ju kan vara lite härligt ibland. Tänkte på det imorse när jag såg studenterna på Knutpunkten. Min första känsla var nostalgi, gymnasietiden är nåt speciellt, det kommer man inte ifrån och studentveckan var ju galen, sjuk och underbar på en och samma gång! Man utvecklas mycket som person under dessa år. Satt med min latte och drömde mig bort lite. Uppgrävda brevlådor och brända gosdjur i micron, nedspydd jacuzzi, åka till just another håla för att kolla in utbudet, smuggla över sprit från Danmark på tiden det lönade sig, nattbada i havet, smita från vakter... Mindes vännerna, festerna, killarna, lektioner som inte var lektioner utan mer en circus. Gymnasietiden var en tre år lång känslostorm, eller är det bara jag? Hade sjuklig separationsångest från skolan, ville inte separeras från vad som, enligt mig på den tiden, var den ultimata världen.
Nu för tiden är jag inte så nostalgisk längre. Inser att man helt enkelt visste för lite om livet (fan vad gammal man verkar NU då...). Förstår inte heller vad jag tyckte var så underbart med den tiden att jag inte ville släppa den. Man levde verkligen i en liten värld. Det var så mycket yta och det var så skört, ibland nästan som att man levde i en bubbla som någon närsomhelst kunde sticka hål i. Och det hände ju att det inträffade... Ibland har jag åldersnoja, men inser nu när jag skriver detta att det är totalt meningslöst - jag borde vara stolt över att bli äldre, stolt över att bli lite säkrare, lite tryggare och lite mindre skör i takt med att tiden går.
Nu närmar jag mig ytterligare en separation, och ett avslut om man vill se det så, eller en fortsättning. Tre år har gått sedan jag tog studenten och på lördag befinner jag mig i Heliga Trefaldighetskyrkan i Kristianstad och tar jag examen i folkhälsa och pedagogik!!! Tre år av högskolestudier är över. Och tro det eller ej, men i nuläget är jag inte ett dugg nostalgisk (ska dock inte ropa hej förrän jag är över bron). Jag vet att jag har massor av underbara minnen att se tilllbaka på, och ännu fler upplevelser att se fram emot! Man skapar själv sitt eget liv och sin egen verklighet. Och vad jag lärt mig av de senaste åren, så blir det bara bättre!
Till hösten väntar förhoppningsvis en av mitt livs största utmaningar hittills. Och det ska bli så grymt spännande. Inget får en att bli så sugen på livet som att ha planer, visioner och en vilja om vad man vill göra härnäst!! Sen behöver man inte alltid ta det så seriöst - våga försöka, våga misslyckas, våga ändra riktning, men man måste också våga satsa allt på ett kort även om man är osäker! För är det något jag alltid har ångrat, så är det de gånger jag inte följt mitt hjärta. De gånger jag försökt och inte lyckats fullt ut är jag däremot stolt över - för jag vågade trots att jag hade oddsen emot mig, och det om något har gjort att jag växt som människa.
Stor kram till er alla!! Hoppas ni njuter av varje dag denna sommar (shit, det är verkligen sommar...) oavsett om solen skiner eller om regnet öser ner.
idag är det min sista dag som gruvarbetare. Imorgon har vi nämligen avslutning med klassen och då ska min hemtenta om ledarskap i förändringsarbete lämnas in! Okej jag inser att rubriken är lite väl optimistisk... Om man tänker efter är frihet ju självklart en illusion. Men man har rätt att drömma sig bort lite ibland och tro att man ska gå i frihet osv. Det är skönt att vara ung och dum ibland medans man kan och inte är nedtyngd av massa historia som gjort en bitter så att man inte längre har förmågan att vara naiv - vilket ju kan vara lite härligt ibland. Tänkte på det imorse när jag såg studenterna på Knutpunkten. Min första känsla var nostalgi, gymnasietiden är nåt speciellt, det kommer man inte ifrån och studentveckan var ju galen, sjuk och underbar på en och samma gång! Man utvecklas mycket som person under dessa år. Satt med min latte och drömde mig bort lite. Uppgrävda brevlådor och brända gosdjur i micron, nedspydd jacuzzi, åka till just another håla för att kolla in utbudet, smuggla över sprit från Danmark på tiden det lönade sig, nattbada i havet, smita från vakter... Mindes vännerna, festerna, killarna, lektioner som inte var lektioner utan mer en circus. Gymnasietiden var en tre år lång känslostorm, eller är det bara jag? Hade sjuklig separationsångest från skolan, ville inte separeras från vad som, enligt mig på den tiden, var den ultimata världen.
Nu för tiden är jag inte så nostalgisk längre. Inser att man helt enkelt visste för lite om livet (fan vad gammal man verkar NU då...). Förstår inte heller vad jag tyckte var så underbart med den tiden att jag inte ville släppa den. Man levde verkligen i en liten värld. Det var så mycket yta och det var så skört, ibland nästan som att man levde i en bubbla som någon närsomhelst kunde sticka hål i. Och det hände ju att det inträffade... Ibland har jag åldersnoja, men inser nu när jag skriver detta att det är totalt meningslöst - jag borde vara stolt över att bli äldre, stolt över att bli lite säkrare, lite tryggare och lite mindre skör i takt med att tiden går.
Nu närmar jag mig ytterligare en separation, och ett avslut om man vill se det så, eller en fortsättning. Tre år har gått sedan jag tog studenten och på lördag befinner jag mig i Heliga Trefaldighetskyrkan i Kristianstad och tar jag examen i folkhälsa och pedagogik!!! Tre år av högskolestudier är över. Och tro det eller ej, men i nuläget är jag inte ett dugg nostalgisk (ska dock inte ropa hej förrän jag är över bron). Jag vet att jag har massor av underbara minnen att se tilllbaka på, och ännu fler upplevelser att se fram emot! Man skapar själv sitt eget liv och sin egen verklighet. Och vad jag lärt mig av de senaste åren, så blir det bara bättre!
Till hösten väntar förhoppningsvis en av mitt livs största utmaningar hittills. Och det ska bli så grymt spännande. Inget får en att bli så sugen på livet som att ha planer, visioner och en vilja om vad man vill göra härnäst!! Sen behöver man inte alltid ta det så seriöst - våga försöka, våga misslyckas, våga ändra riktning, men man måste också våga satsa allt på ett kort även om man är osäker! För är det något jag alltid har ångrat, så är det de gånger jag inte följt mitt hjärta. De gånger jag försökt och inte lyckats fullt ut är jag däremot stolt över - för jag vågade trots att jag hade oddsen emot mig, och det om något har gjort att jag växt som människa.
Stor kram till er alla!! Hoppas ni njuter av varje dag denna sommar (shit, det är verkligen sommar...) oavsett om solen skiner eller om regnet öser ner.
Kommentarer
Postat av: Hanna
Det var moget skrivet Elin. Livet handlar tyvärr mycket om separationer och förluster, det vet jag alltför väl. Det gäller att ta vara på den tid man har tillsammans med de människor som betyder mest för en och att aldrig ta något för givet. Kram och lycka till med framtiden, hoppas den blir helt fantastisk!
Trackback
