Egocentrism när den är som bäst


SATC 2 - the Sågning?

SATC 2 - den hypade uppföljaren som blivit duktigt sågad av kritikerna. Carrie var ju såklart sjukligt egoistisk, nästan så det äcklar ibland, det har jag alltid tyckt. Men jag gillar henne ändå för det är ju lite kul att störa sig ;). Samantha är däremot bländande skönhet, to die for om 30 år...

"För lite sex och inget city"
verkar vara en vanlig åsikt. Förlöjligande, rasistisk, en reklamfilm, produktplacering etc etc. Jag håller med om att att detta märks tydligt i filmen. Men vad kunde man annars förvänta sig? Om man vill ha en politiskt korrekt film som förändrar samhället, är verklighetstrogen, rättvis eller räddar valar eller barn i ett hav någonstans, väljer man då att se Sex and the City?

Från och med att du satt dej till rätta i "biofåtöljen", slipper du använda huvudet i två timmar. För denna film är inte en världsomvälvande historia som kan bota hungersnöden, utan enbart underhållning. SATC är stilförebild, förhållandeförebild och fantasier om ett New Yorkliv i lyx. Detta är syftet med serien från början, så vad är det som gör att så mycket krävs av komsumenterna? SATC är UNDERHÅLLNING. Vilket leder mig in på just dethär med underhållningen...

Det började bra. Vi snackar kära återseenden i form av FILFen Aidan, grymt snygga outfitters som förväntat och bröllop. Stämningen byggdes sakta upp, och just när jag trodde att det skulle peaka så hände.... INGENTING. Inga skandaler, ingen krydda, bara 4 tråkmånsar som kommer fram till slutsatsen att deras liv var väl ganska okej ändå fast att de förfallit och nu kan de sakta ner och lämna in en ansökan till närmsta vårdboende, typ.





Jag ger den 2½ i betyg. ½an lägger jag till för snygga miljöer och outfitters.









RSS 2.0