Gästbloggning av dude
Okej okej jag ska på förfrågan av Elin försöka att gästblogga lite. Lite nervös faktiskt, blir väl mest svammel Besitter ju inte Elins öga för detaljer och är inte så verbal. Kan ha direkt svårt att prata om mej själv
men men, vi går se hur det går...
Daniel heter jag, Elins pojkvän. Även kallad dude av min kära flickvän, det smeknamnet har hängt kvar way back sen första kvällen vi träffades så det börjar sitta. Inget emot det, känner mej ju som The Dude i Big Lebowski och tillbringar därför hela min fritid med att dricka White Russians och spela bowling :-)
Elin är på bio med min syster och ser Sex and the city 2 som ju blivit totalsågad i tidningarna.
Aldrig varit särskilt insatt i serien eller ens sett första filmen, så jag lämnar det till andra att bedöma dess kvalitet.
Ska det vara New Yorkbaserad komediserie ska det var Seinfeld. Förmodligen den serie jag håller högst tillsammans med Sopranos. Atmosfären, storyn och karaktärerna håller allt högsta jäkla klass i Sopranos. Bra skit helt enkelt. Tony Soprano är ju bland de coolaste tvkaraktärerna som någonsin spottats ut. Endast (och hårfint) slagen av Ari Gold i Entourage. Aldrig har väl en karaktär spottat ut sig så många guldcitat och one-liners som Ari. Bärsärkagången med painballgeväret i sista avsnittet av säsong 6 är ju guld!
___
N/P:Thåström - Mannen som blev en gris
Lyssnar just nu i skrivande stund på min husgud Joakim Thåström. Denna gigant bland giganter. har vait hel obsessed sen jag hörde Ebba Grön som liten oskyldig 12åring. Hans musik har sen följt mej hela mitt liv. Sett mannen ifråga live en 10-12 ggr.
Skivan jag lyssnar på nu Mannen som blev en gris är kanske hans bästa. Lite sorgligt bortglömd, inte lika hypad som de två senaste Skebokvarnsvägen 209 och Kärlek är för dom. De är jäkligt starka skivor (hallå det är Pimme vi snackar om) men på MSBEG är han i sitt esse.
Du får en storartad öppning direkt i Släpp aldrig in dem, som blir ett monster live när elgitarrerna börjar tugga igång
Du har rockiga och svängiga låtar som Ungefär så här, Ännu mera gift, Bara när jag blundar, Hål och Garboschock-covern Så kall, så het.
Du har även betongkrossartunga Höghussång, bara Thåström skulle på en solresa i mallorca få inspiration till att skriva öppningsraden: Jag ska bo nånstans i Warzawa...
9 minuterslåten Kasopassageraren är det mörkaste Thåström fått ur sig. Nästan bara orgel och Thåströms nakna röst. Han sjunger med en röst full av känsla och nerv. Här är det jävlaridet allvar. Avslutningsraderna:
Och jorden snurrar så brutalt
Tågen rullar men du står kvar
Du sover ensam varenda natt
Till slut blir pusslet ändå klart.
Det är bara så jäkla bra. Jag gillar skarpt passningen till hans egen låt Karenina
Avslutningslåten, Aldig någonsin komma ner är en underbar avslutning och även den en låt som växer live
Är egentligen bara Sån där thåström viskar mer än sjunger, som inte hamnar i kategorin ruggigt bra men går inte att dissa helt, påminner lite om det Thåström gjorde senare i Sällskapet
Skivan sålde väl bara hälften så mycket som skivan som kom innan Det e ni som e dem konstiga och når väl säkert inte upp i de senare succernas försäljningsmassa och fick väl ganska ljummen kritik. Kanske var den lite för mörk. Men jag skulle rekommendera denna till alla som är nyfiken på Thåström. Här finns några av hans starkast låtar någonsin. Enda kritiken från mej är att textförfattandet verka gå på tomgång då och då. Kanske därför han provade nya grepp på nästkommande skiva, den mer sentimentala Skebokvarnsvägen 209
Blev väl mest en thåströmrecension av detta inlägg, haha
Frågor på det?
Hoppas det inte blev allt för värdelöst och att jag får blogga igen... babe?
men men, vi går se hur det går...
Daniel heter jag, Elins pojkvän. Även kallad dude av min kära flickvän, det smeknamnet har hängt kvar way back sen första kvällen vi träffades så det börjar sitta. Inget emot det, känner mej ju som The Dude i Big Lebowski och tillbringar därför hela min fritid med att dricka White Russians och spela bowling :-)
Elin är på bio med min syster och ser Sex and the city 2 som ju blivit totalsågad i tidningarna.
Aldrig varit särskilt insatt i serien eller ens sett första filmen, så jag lämnar det till andra att bedöma dess kvalitet.
Ska det vara New Yorkbaserad komediserie ska det var Seinfeld. Förmodligen den serie jag håller högst tillsammans med Sopranos. Atmosfären, storyn och karaktärerna håller allt högsta jäkla klass i Sopranos. Bra skit helt enkelt. Tony Soprano är ju bland de coolaste tvkaraktärerna som någonsin spottats ut. Endast (och hårfint) slagen av Ari Gold i Entourage. Aldrig har väl en karaktär spottat ut sig så många guldcitat och one-liners som Ari. Bärsärkagången med painballgeväret i sista avsnittet av säsong 6 är ju guld!
___
N/P:Thåström - Mannen som blev en gris
Lyssnar just nu i skrivande stund på min husgud Joakim Thåström. Denna gigant bland giganter. har vait hel obsessed sen jag hörde Ebba Grön som liten oskyldig 12åring. Hans musik har sen följt mej hela mitt liv. Sett mannen ifråga live en 10-12 ggr.
Skivan jag lyssnar på nu Mannen som blev en gris är kanske hans bästa. Lite sorgligt bortglömd, inte lika hypad som de två senaste Skebokvarnsvägen 209 och Kärlek är för dom. De är jäkligt starka skivor (hallå det är Pimme vi snackar om) men på MSBEG är han i sitt esse.
Du får en storartad öppning direkt i Släpp aldrig in dem, som blir ett monster live när elgitarrerna börjar tugga igång
Du har rockiga och svängiga låtar som Ungefär så här, Ännu mera gift, Bara när jag blundar, Hål och Garboschock-covern Så kall, så het.
Du har även betongkrossartunga Höghussång, bara Thåström skulle på en solresa i mallorca få inspiration till att skriva öppningsraden: Jag ska bo nånstans i Warzawa...
9 minuterslåten Kasopassageraren är det mörkaste Thåström fått ur sig. Nästan bara orgel och Thåströms nakna röst. Han sjunger med en röst full av känsla och nerv. Här är det jävlaridet allvar. Avslutningsraderna:
Och jorden snurrar så brutalt
Tågen rullar men du står kvar
Du sover ensam varenda natt
Till slut blir pusslet ändå klart.
Det är bara så jäkla bra. Jag gillar skarpt passningen till hans egen låt Karenina
Avslutningslåten, Aldig någonsin komma ner är en underbar avslutning och även den en låt som växer live
Är egentligen bara Sån där thåström viskar mer än sjunger, som inte hamnar i kategorin ruggigt bra men går inte att dissa helt, påminner lite om det Thåström gjorde senare i Sällskapet
Skivan sålde väl bara hälften så mycket som skivan som kom innan Det e ni som e dem konstiga och når väl säkert inte upp i de senare succernas försäljningsmassa och fick väl ganska ljummen kritik. Kanske var den lite för mörk. Men jag skulle rekommendera denna till alla som är nyfiken på Thåström. Här finns några av hans starkast låtar någonsin. Enda kritiken från mej är att textförfattandet verka gå på tomgång då och då. Kanske därför han provade nya grepp på nästkommande skiva, den mer sentimentala Skebokvarnsvägen 209
Blev väl mest en thåströmrecension av detta inlägg, haha
Frågor på det?
Hoppas det inte blev allt för värdelöst och att jag får blogga igen... babe?
